Direktimplantat efter tandutdragning – ett kliniskt exempel på när det lönar sig att vänta
Direktimplantat efter tandutdragning är en behandlingsmetod som innebär att ett tandimplantat placeras direkt i alveolen efter att en tand tagits bort. När det används korrekt kan det ge mycket goda resultat med kortare behandlingstid och färre kirurgiska ingrepp. Men som med alla kirurgiska ingrepp krävs det rätt indikationer, god planering och ett vävnadstillstånd som tillåter stabil implantatinfästning. Denna artikel beskriver ett patientfall från Käkkirurgiskt Centrum Skåne där vi valde att avvakta med implantatplacering efter extraktion. Resultatet visar tydligt vikten av tajming, vetenskapligt stöd och kirurgisk disciplin.
Vid vår klinik i Malmö träffade vi en patient med omfattande infektion i en molar i underkäken. Patienten hade långvariga besvär, inklusive svullnad, smärta vid belastning och parodontal infektion. Röntgen visade tydlig benförlust, furkationsinvolvering och misstänkt periapikal patologi. Patienten önskade snabb behandling och ville gärna få implantat installerat omgående efter extraktion, men klinisk och radiologisk bedömning visade att det inte var lämpligt.
Direktimplantat efter tandutdragning kräver att det finns tillräckligt med kvarvarande ben för att uppnå primär stabilitet. Dessutom måste det infekterade området vara tillräckligt sanerat för att inte äventyra implantatintegrationen. I detta fall var benförlusten uttalad, och infektionen var aktiv. Därför beslutade vi att extrahera tanden atraumatiskt och därefter avvakta med implantatplacering.
För att bevara benet använde vi oss av ett minimalinvasivt extraktionsteknik, vilket minimerade trauma mot det alveolära benet. Ingen benaugmentation gjordes initialt, eftersom målet var att först bedöma kroppens egen läkningsförmåga. Patienten informerades om vikten av att vänta och vi planerade en återkontroll efter tre månader.
Vid återbesöket togs ny CBCT samt panoramaröntgen. Det tidigare infekterade området hade då genomgått en betydande spontan benläkning. Inflammationen hade försvunnit och benvolymen hade återhämtat sig i tillräcklig grad för att möjliggöra implantatplacering. Det tidigare infekterade området visade ingen pågående bennedbrytning, och slemhinnan hade läkt utan komplikationer.
Implantatplaneringen gjordes digitalt med hjälp av CBCT-bilder. Vi valde ett implantat med grov yta och god makrodesign för att uppnå hög primärstabilitet, i detta fall ett SLActive-implantat från Straumann. Implantatet kunde placeras med ett initialt vridmoment över 35 Ncm, vilket indikerade god förankring. Läkningsskruv installerades samtidigt och patienten fick postoperativa instruktioner. Inga komplikationer uppstod under de följande veckorna.
Efter tre månaders inläkning togs avtryck för protetik i samarbete med patientens ordinarie tandläkare. Slutresultatet blev både funktionellt och estetiskt lyckat. Patienten uttryckte tacksamhet för att vi avrådde från direktimplantation, trots hans initiala önskemål om snabb behandling. Detta understryker vikten av att kliniska beslut ska vila på medicinska och biologiska principer, inte enbart på patientens tidsperspektiv eller kommersiella överväganden.
Vetenskapligt stöd för denna typ av behandling är omfattande. En metaanalys av Lang et al. (2012) visade att direktplacerade implantat har en mycket hög överlevnadsgrad – i nivå med konventionellt placerade implantat – förutsatt att benvolymen är tillräcklig och området är fritt från infektion. Däremot framhåller samma studie att aktiva infektioner är en av de viktigaste kontraindikationerna. I en annan systematisk översikt av Esposito et al. (2007) betonas att tidpunkten för implantatplacering bör anpassas efter den biologiska läkningsfasen. Detta innebär i praktiken att ett direktimplantat kan vara förstahandsval vid akuta frakturer, rotsprickor utan infektion, eller vid extraktion av tänder utan patologiska förändringar i omgivande ben.
I fall där infektion förekommer eller benvolymen är komprometterad, rekommenderas istället en fördröjd implantatplacering – ofta efter 8 till 12 veckor. Denna metod kallas för early placement och kombinerar fördelarna med minskad behandlingstid jämfört med sen placering, med minskad risk för biologiska komplikationer jämfört med direktimplantation.
I vårt fall var det just denna strategi som visade sig vara optimal. Genom att ge kroppen tid att återställa vävnadsförhållandena kunde vi skapa goda biomekaniska förutsättningar för implantatet. Det är också värt att nämna att det inte behövdes någon extern benaugmentation, vilket minskade både kostnader och kirurgisk belastning för patienten.
En annan aspekt är kommunikation och förväntanshantering. Många patienter kommer med uppfattningen att implantatbehandling kan göras omedelbart, ibland baserat på reklam eller information de läst på nätet. Som kliniker är det vår uppgift att vägleda patienter genom hela behandlingsprocessen, inklusive att förklara varför man ibland bör avvakta. Det är först när patienten förstår det biologiska skälet bakom ett beslut som man får deras förtroende, även om det innebär en längre behandlingstid.
På Käkkirurgiskt Centrum Skåne arbetar vi med ett multidisciplinärt tillvägagångssätt, där varje implantatfall utvärderas noggrant med hjälp av CBCT, klinisk undersökning och samarbete med protetiker. Vi använder avancerade tekniker som UV-aktivering av implantatytor (Plasmaprep™), PRF för att främja läkning, samt digital planering för säker implantatkirurgi. Detta fall illustrerar hur kirurgisk disciplin, vetenskapligt stöd och god patientkommunikation kan samverka för att skapa ett hållbart resultat.
Om du funderar på tandimplantat – oavsett om det gäller direktimplantat efter tandutdragning eller ett mer komplext fall – är du välkommen att kontakta oss. Vi erbjuder alltid en evidensbaserad och individanpassad planering för att uppnå det bästa möjliga resultatet.
Käkkirurgiskt Centrum Skåne
Södra Förstadsgatan 40 B, 3 tr
211 43 Malmö
www.kcsskane.se
info@kcsskane.se
+46 760 033 303
